Patrik

Allt jag ville var att få hångla lite. Först var vi på Kellys. Det var karaoke kväll. Vi tänkte fylla oss med lite billig öl och veganpizza innan vi drog till klubben på Pustervik. Det var nästan bara brudar där. Det var lite konstigt. Faktiskt så att jag skäms. Men det är ovanligt att se så många tjejer som tar plats. Jag har aldrig fått gå till Cherrybomb eller Zappho, jag har bara vart med på vanliga uteställen. Och killarna tar verkligen all plats. Det märkte jag verkligen igår, för det var sån annorlunda stämning. Inte lugnare, eller snällare stämning, bara annorlunda. Helt sjukt. Jag börjar förstå mer och mer. Det är inte lätt, eftersom jag är man, och därför inte märker hur kvinnor har det...
Men grejen är, eftersom jag är en ytlig bög, så ville jag ju hångla. Och det gick inte. Efter två öl gick vi till Pustervik, och det var exakt samma grej där. Inga män. Men jag har ändå fått mig en tankeställare, och det är ju bra. Läskigt. Eller inte läskigt så, utan läskigt för att jag verkligen inte fattar hur det är. Jag får gå undercover nån gång och följa med på Zappho.

Jag skolkade idag. Det var planerat, men mest för att jag trodde jag skulle vara ute hela natten och vara jättefull. Jag var i säng halv tre, inte så sent ändå. Har somnat senare när jag vart nykter. Och jag hade t.o.m ställt larmet märkte jag imorse. Men jag gick ändå inte upp, jag tyckte att jag värd lite sömn. Jag ska snart ringa och se om jag missat något viktigt. Jag tror inte det.

Maria var i stan i helgen. Hennes Uffe skulle stå och berätta om Afrika på nån resemässa. Jag, hon och Hanna satt hos mig och drack öl igår. Det var så fint. Det blir något alldeles speciellt när man har upplevt så mycket med människor. Vi kan prata om så mycket, som är så svårt med andra. När man har gått igenom så mycket med två människor så får man ett väldigt speciellt band till varandra. Vi satt och tittade på gamla kort. Det har hänt ganska mycket sen dess. Läskigt hur mycket man har ändrats. Hur mycket ens uppfattning om världen har ändrats. Och ens uppfattning om en själv.
Vi gick till Sticky sen. Det var roligt. Inget hångel, men jag träffade några av Kristoffers kompisar. De var jättetrevliga. En hade jag visst hälsat på ett antal gånger innan. Sånt är pinsamt. Jag kommer nästan aldrig ihåg människor jag träffar på fyllan. Skärpning från min sida. Jag blev lite ledsen sen efter att jag fick ett sms. Då gick jag hem. Hanna följde med, det var trevligt. Vi gick till järntorget för att köpa vår favoritkebab. Men de hade stängt. Typiskt. Och killarna bredvid hade slut på kebab. Typiskt. Så vi åkte till brunnsparken, och sen hem.

Hanna ska flytta till de nybyggda husen i Kviberg. Vi var där och kollade idag. En frisk promenad från mig. Det tog bara en halvtimme. Men fyfan va fint det var. Jag hatar det. Jag vill också ha så fräscht. Ingen har bott där innan, allt är nytt. Allt är skitlyxigt. T.o.m handtagen var jättefina. Jag kommer hänga där jämt. Snygga grannar kommer hon säkerligen få också. Jag funderar på att flytta dit. bara för att få känna på hur det är att ha en fräsch lägenhet. Men det är bara dumt. Fast det skulle vara roligt att flytta igen. Det tycker inte mina vänner kanske, de är trötta på mitt eviga flyttande, men jag gillar omväxling.
Det verkar iaf som att jag blir kvar i Göteborg i höst. Har pratat med lite folk på SVT. Men jag ska inte prata om det nu, innan det är klart. Det betyder otur.

Min kärlek för Nina Simone har kommit tillbaka. Hon är cool. Såg en dokumentär om Dee Dee Bridgewater häromdagen och kom återigen på hur mycket jag skulle vilja leva på den tiden. Värst var det när jag såg en dokumentär på filmfestivalen om en konstnär från Schweiz som levde i New York på 70-talet och åkte tillbaka nu för att se vika som fanns kvar. Han visade massa bilder från den tiden och berättade massa historier. Det enda som fanns i deras liv var kultur. Musik, måleri, teater, foto, skulptur, skrivande... Det enda som betydde något var kulturen. Annat är det idag. Fast, det var väl inte så  bra som jag föreställer mig att det var kanske. Men det är ändå bra att ha sina drömmar.

Hanna intervjuade mig i helgen för hennes skola. De skulle intervjua någon med annan kulturell bakgrund, och hon valde mig. Jag blev lite förvånad och förstod inte varför först, men det kom iaf fram en hel del sanningar i intervjun, sanningar om mitt liv. Det kanske inte är någon annan som bryr sig, men jag postar den här iaf.

Bakgrund? Mamma, pappa? Vore snällt om du kunde berätta hur de kom sig att ni hamnade där ni bott..
Oj. Mamma, som är född i Australien, var ute och reste i världen och mellanlandade en jul i Sydjemen samtidigt som min far var där och gjorde något. De hamnade på en nyårsfest tillsammans och mamma blev kär. Pappa blev mindre kär. Han ville vara singel och fri. Men efter två år ångrade han sig och skrev ett brev till mamma och bad henne komma till Sverige. Det gjorde hon och ett halvår senare var de gifta.

Sen har pappa jobbat för KF hela sitt liv och därigenom jobbat för DAIDA, som är danska versionen av SIDA, som konsult. Därför har vi flyttat runt en del, han har åkt till ställen som behöver honom…

Starkast minnet från Tanzania? Hur o varför hamnade ni där?
Hmm, det är nog naturen. Det är så otroligt annorlunda, allting. Klimatet och så. Sen är folket otroligt mycket trevligare och de pratar med främlingar. Om man frågar någon hur de mår så svarar de verkligen hur man mår, inte bara ”okej”.
Det var genom daida som vi hamnade där, pappa skulle föreläsa för företagsledare om hur de kunde förbättra sin produktion och sånt…

Största skillnaden mellan Tanzania och Sverige (första du kommer o tänka på)?
Det är nog folket, att de är så mycket öppnare och trevligare. De är inte rädda för varandra som de är i Sverige…

Det du tycker är/var mest annorlunda (intrycket) från Sverige?
Återigen den allmänna synen på främlingar. En främling är bara en vän du inte lärt känna än. Den mentaliteten fanns överallt där. Då iaf, jag tror det är lite annorlunda nu. Tanzania är världens mest korrumperade land numera. När jag bodde där hade de precis fått el.

Är det någon gång du känner att du inte är som en typisk svensk?
Ja, ganska ofta. Men jag blir mer och mer svensk. Men jag gillar att ta på folk jag pratar med, det har jag fått från mamma, som är halvitalienska. Det är min teori iaf, för det känns som att i Italien så tar folk mer på varandra, de är inte rädda för beröring. Dessutom när jag är ute och äter så äter jag från folks tallrikar. Det vet jag inte vart det kommer från, men min mamma gör precis likadant, det kanske också är italienskt, eller slovakiskt, min mamma är även halvslovak. Men folk kan tycka det är lite jobbigt ibland.
Jag känner att jag är kärleksfull mot alla människor jag möter. Och många av mina närmaste vänner stör sig på det och tycker jag är oärlig, och inte menar det. Men det gör jag, det är sån jag är.

Hur tror du din uppväxt har påverkat dig?
Jag är inte rädd för människor, och för att ta kontakt med främmande människor. Det känns helt naturligt. Det har nästan blivit som en drog för mig att prata med folk jag inte känner, och lära känna nya människor. Kanske som en reaktion på att svenskar i allmänhet är så rädda för det. Det är ofta folk tycker jag är för påstridig, men de vänjer sig ganska snabbt.

Vad anser du vara din hemstad/land?
Där jag är just nu. Även om det är i min lägenhet i Göteborg, eller hos mina föräldrar eller hos en kompis i Lund. Jag känner mig alltid hemma.

Skulle du själv vilja leva ett sådant liv med en eventuell framtida familj?
Ja, jättegärna. Jag vill helst ha en partner från en annan kultur för att ytterligare spä på mina barns influenser. De kommer att bli så förvirrade…

Har du fått större eller mindre behov av en fast punkt/plats i tillvaron?
Mindre behov. Jag skulle inte bry mig om mina föräldrar flyttade till en annan stad t.ex., det är ändå mina föräldrar som räknas, och inte platsen. Själv har jag ingen fast punkt överhuvudtaget, och jag har inte känt änsålänge att det är något dåligt.

Har du fått andra värderingar angående utbildning?
Det tror jag inte. Jag har väl fått andra värderingar angående kunskap kanske. Att jag har sett så mycket har lett till att jag vill veta så mycket som möjligt om allt. Om jag träffar på ett nytt fenomen så vill jag alltid veta allt om det, om det så är en ny kultur, en ny bok eller en ny form av metall.

Kan man säga att du lever i två kulturer?
Nej, jag lever nog lite mittemellan allt. Jag har ingen riktig plats någonstans tror jag. Jag vill gärna vara en del av alla kulturer!

Har det påverkat dig att din mamma är Katolik på något sätt?
Bara på det sättet att det alltid funnits en tro på något i mitt hem. Men hon har inte på något sätt predikat om det eller försökt övertyga mig om någonting. Hon har alltid låtit oss ta våra egna vägar. Men det känns skönt att veta att hon tror på något, det känns som en bra trygghet i en persons liv.

Tror du att du ser på familj/vänner på ett annat sätt pga. din uppväxt? (Är det kanske mer eller mindre viktigt för dig)
Jag tror familj är lite mer viktigt för mig, eftersom vänner kommit och gått hela tiden och familjen är det enda som alltid funnits där. De har en så självklar plats i mitt liv och det kommer de alltid att ha. Vänner har jag väl lättare att byta ut eftersom jag är ganska van, så det är väldigt få som jag verkligen binder mig samman med, väldigt få som verkligen betyder något. Men de vet jag kommer att finnas med hela tiden.

Har du stött på fördomar om din uppväxt?
Nej, de flesta tycker det är intressant och vill höra mer.

Du hade ganska så lätt för att smälta in i nya klasser även om du hade en ganska så annorlunda bakgrund emot dina klasskamrater, tror du det beror på att du hade ett ganska typiskt ”svenskt” utseende? Eller finns det kanske någon annan anledning? Du var kanske lite exotisk för dem?
Jag har ju alltid varit ”den nya killen”. Men jag tror att jag hade ett väldigt stort plus av att ändå se svensk ut. Jag har ofta tänkt på att när jag kommer till ett nytt ställe så blir det stor uppmärksamhet kring mitt förflutna, men om en från Irak t.ex. sitter bredvid så är det ingen som frågar honom om hans uppväxt, fast jag vet att han nog är mycket mer spännande än mig. De har blivit ett så vanligt inslag i vårt samhälle, medan en svensk som flyttat runt så mycket är lite mer annorlunda.

Vad har du fått för värderingar från din mamma resp. pappa? Kunskap m.m.
Hmm, svårt att säga. Kanske att man inte ska binda upp sig vid en plats för mycket, utan att försöka se så mycket som möjligt under sitt liv. Båda två reste otroligt mycket innan de träffades. Och även efteråt. De har lärt mig att inte vara rädd för saker, utan välkomna allt nytt med öppna famnar. Och det tror jag är mycket viktigt, annars kommer man ingenstans.

Vad är ditt motto i livet?
Ta det lugnt, allt kommer att ordna sig!

Jag har ingen koll på dagarna. Jag vaknade upp i tron om att det var tisdag, och nu när jag pratade med Emily var jag bombsäker på att det var söndag. Jag har funderat länge på att gå till en minnestränare, eller vad det heter. För mitt minne är något man verkligen inte ska lita på. Det har ställt till en hel del trubbel i sina dar.

Idag är det iaf måndag, och vi ska ha casting. Det kommer bli intressant. Igår hade vi vår intervju för qx tidningen. Reportern var väldigt bra, han ställde inte en enda fråga om melodifestivalen, det gillade jag. Jag erkände att jag har en förkärlek för musikalier, det var mindre bra. Menmen, det är väl lika bra att sanningen kommer fram förr eller senare.

Helgen i Tranås har varit helt okej. Det blev en trevlig fredagskväll på May Flower, eller mayan som man säger i folkmun. Jag fick ett par nya skor på lördagen, och sen köpte jag ett till par själv. Det paret som pappa köpte älskar jag, paret som jag köpte hade jag på mig i lördags och jag höll på att dö för jag hade så ont i fötterna. Fick nageltrång också tror jag. Men de var snygga som fan. Jag kommer nog ha på dem snart igen.

Imorgon börjar musiproduktionsövningarna. Jag ska ha min på torsdag och jag har inte ens valt låt än. Om det är någon som känner sig sugen på att mima lite till nån favoritlåt så säg till!

Noir Désir rockar fortfarande. De håller längre än vad jag först trodde...

Idag är det dags för hemfärd till föräldrarna. Ingen ångest alls faktiskt. Det kommer bli väldans trevligt. God mat, bäddade sängar och trevligt sällskap. Sara har tyvärr åkt bort, men hon försvinner ju inte för det, fast jag blev lite ledsen när jag fick höra det.

Min stereo är uppsatt nu och jag har börjat gå igenom mina skivor, det var ett tag sen. Det finns en hel del godbitar där. Gamla skivor är som vin, de blir bara bättre med åren om de får ligga undangömda i nån källare någonstans. Inte om de används hela tiden, för då tar det bara slut. Väldigt dålig liknelse, men ni förstår.

Jag har inga fina tankar om livet idag som jag kan skriva ner. Tänker mest på om jag ska packa light, med bara min axelväska, eller om jag ska köra som jag brukar, tre par byxor, två skjortor, två tröjor, tre t-shirtar för tre dagars vistelse. Jag börjar med axelväskan så får vi se vart det slutar.

Hyresvärden kom på besök idag och skulle kolla ventilationen. Jag försökte få det att se ut som att en kvinna bodde här också. Det gick lite lättare för att Emily har glömt sina skor här och Miriam har glömt sin kofta. Men vad ska man egentligen göra för att få det att se mer feminint ut? Jag plockade bort ölburkarna, och gömde alla kläder under kuddarna i sängen. Jag är lite besviken på mig själv faktiskt. Men man kan faktiskt se det på det sättet att hyresvärden tänker väldigt stereotypiskt och om det hade stått ölburkar framme och kläder hade legat lite överallt så hade kanske misstänkt att Sarah inte bor här. Det var så jag tänkte.

Jag lagade storkok idag. Massa pastasås. Jättegod pastasås, med vitlök, paprika, bönor, chili och diverse annat smått å gott. Det blev kanske fem-sex portioner. Nu är det ca tre kvar. Det var så gott att provsmaka, och sen doppa bröd i det var också jättegott. Det tog slut så snabbt. Jag ska nog äta lite till nu.

Jag blev glad att Crash blev årets bästa film. Det är den värd. Jag har visserligen inte sett Good night and good luck (tror jag den heter) än. Det ska jag göra snart. Men jag tror knappast den är bättre än Crash. Den filmen var så otroligt bra.

Ja just det. Jag hittade ett litet gosedjur i form av kanin när jag stresstädade imorse. Den la jag på sängen. Det såg väldigt kvinnligt ut. Jag är en sån dålig människa. Jag har dessutom blivit beroende av iq.nu. Jag ska bli smartast i Sverige, eller mest allmänbildad iaf!

Idag blev jag för första gången riktigt glad över min läggning. Jag har tidvis innan tyckt att det har varit lite av en last. Inte så att jag skäms för den jag är eller vill vara någon annan. Bara att allt faktiskt skulle ha varit lite enklare om jag var som alla andra. Men nu, efter att ha sett den briljanta filmen Crash, är jag tacksam. Tacksam över att inte vara en vit, heterosexuell medelklassman från en liten stad i Sverige. För det är precis vad jag hade varit om jag var hetero. Visst, jag är inte helsvensk, jag är en liten blandning av det mesta, men jag ser svensk ut, och det är det som är det viktiga. Jag hade inte haft en aning om någonting.
Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att inte på riktigt kunna veta hur kvinnor har det i samhället, för det kan jag som man aldrig förstå. Och nu efter att ha sett en film som så otroligt bra beskriver problemen med vardagsrasismen, är jag lite ledsen över att jag aldrig riktigt kommer kunna förstå det heller. Men jag vet hur det är att ha en annan läggning. Att inte vara som de flesta andra människor. Det är svårare för mig när jag vill ragga på folk, för jag, speciellt som manlig homosexuell, riskerar att bli nerslagen om jag raggar på fel folk. Detta blev särskilt påtagligt efter att jag läst Johan Hiltons bok, "No tears for queers" (gratisreklam!). Killar dör faktiskt för att de raggar på fel människor. Det är läskigt. Att jag inte ska kunna visa min kärlek fullt ut. Att jag alltid måste tänka på vad jag gör om jag tar min älskades hand på gatan.
Så tack gud för att du gjort mig till homosexuell, så att jag har en liten förståelse för utsatta människor.

Igår var en besvikelse. Inget hångel, ingen efterfest. jag var så jävla partysugen när jag kom hem. Två minuter senare sov jag, men det var jobbiga två minuter. Förfesten med Emily och Hanna var jättefin. Vi åt Thaimat, drack öl och diskuterade viktiga saker. Sen blev vi fulla och diskuterade roliga saker.
Snart är det oscarsgalan. Jag undrar om jag ska titta eller inte. Jag vill se om Phil är med, hans film är ändå nominerad. Det skulle vara roligt att se honom. Men jag orkar nog inte, ska jobba imorgon.

Idag kom nog mitt slutgiltiga beslut. Jag har länge funderat på att gå ur partiet, jag är inte särskilt aktiv längre. Fick ett mail i förmiddags om att jag blivit nominerad till Nisse Hult redaktion, grön ungdoms tidning, men jag tackade nej. Känner inte att jag har orken eller lusten att lägga ner arbete på det. Känns inte så viktigt längre. Och det är ganska ledsamt. Politiken har alltid varit mitt sätt att visa mina åsikter. Visa att jag inte tycker att det står rätt till i samhället. Visst, jag kommer ju aldrig sluta kämpa, eller försöka sprida mina åsikter. Men det kommer inte ske organiserat längre. Ger jag upp för lättvindigt? När folk på gymnasiet sa att alla vi "slagskämpar" snart kommer växa upp och bli vuxna, med barn, villa och volvo, så sa jag alltid att de var idioter. Klart att jag skulle fortsätta kämpa för det jag trodde på resten av mitt liv...
Kanske är det så att Miljöpartiet inte är det superparti som kommer rädda Sverige, som jag först trodde. Kanske det måste komma från folket självt. Kanske jag gör ett bra beslut när jag lämnar den parlamentariska politiken och istället börjar kämpa nerifrån och utifrån. Det var ju ändå där jag började för många år sen.
Alla sätt är väl bra, utom de dåliga. Önskar bara att man visste vilka de dåliga besluten var innan man tog dem.

Jag tror att det är onsdag hela tiden, men så fel jag har. Det är torsdag och jag har lovat att följa med Ida till Sticky. Det är gratis inträde innan nio och happy hour till elva. Man måste vara mån om sina pengar! Idag surfade jag nämligen in på min hembank, inte nån särskild anledning, skulle bara kolla läget. Brukar göra det ibland, och hoppas på det bästa. Då ser jag till min stora glädje att csn har kommit in en dag för tidigt, och på mitt konto sitter 15000 kronor. Jag har aldrig haft så mycket pengar på en och samma gång innan. Jag är lycklig. Imorgon dras dock 12000 för räkningar och skulder, men ikväll är jag rik!

Jag har städat det sista idag, plus att jag har grillat massa kycklingbitar och bakat bröd. Kycklingen bev ganska misslyckad, trodde det var en hel kyckling (jag fick den av min förra rumskompis) men det var bara massa kycklingbitar som hade fryst fast på varandra. Dessutom var det frost rätt igenom, så de blev helt konstiga, kletiga liksom. Brödet blev helt okej. Ett ganska tråkigt bröd, mjölk, olja, jäst, salt och mjöl. Men nybakat bröd är alltid gott, när smöret smälter och ett stort glas med kall mjölk står och väntar bredvid. Tyvärr gick all mjölk åt vid bakningen och smöret tog slut igår. Men det var helt okej med en klick marmelad på. Jag skulle gå och handla mjölk nu, men jag orkade inte gå till bankomaten och jag hade inte så mycket kontanter, så det blev cola istället.

Bettye Lavett är cool. Hon kommer till Stockholm och Malmö i maj. Hon växte upp i Detroit där hennes föräldrar såle HB till slummens alkisar och namnet snodde hon från en groupie som förföljde henne. Bra gjort! Jag ska nog köpa en biljett.

Igår var jag hemma hos Ida. Vi skulle laga mat, och efter jag gått igenom hennes frys och kyl kom jag fram till att en kycklingpytt skulle bli väldigt gott. Ida hade aldrig hört talas om det och tyckte att kyckling och potatis ihop lät jätteäckligt, hon motarbetade mig under hela processen. Sen sa hon att det smakade okej, det var "ätbart". Men jag tror att hon innerst inne gillade det. Jag tyckte det var gott iaf. Det var lite svårt när de enda kryddor hon har i huset är örtsalt och oregano. typ.

Nu ska jag duscha, så att alla tycker jag är snygg.