annan kulturell bakgrund?
Bakgrund? Mamma, pappa? Vore snällt om du kunde berätta hur de kom sig att ni hamnade där ni bott..
Oj. Mamma, som är född i Australien, var ute och reste i världen och mellanlandade en jul i Sydjemen samtidigt som min far var där och gjorde något. De hamnade på en nyårsfest tillsammans och mamma blev kär. Pappa blev mindre kär. Han ville vara singel och fri. Men efter två år ångrade han sig och skrev ett brev till mamma och bad henne komma till Sverige. Det gjorde hon och ett halvår senare var de gifta.
Sen har pappa jobbat för KF hela sitt liv och därigenom jobbat för DAIDA, som är danska versionen av SIDA, som konsult. Därför har vi flyttat runt en del, han har åkt till ställen som behöver honom…
Starkast minnet från Tanzania? Hur o varför hamnade ni där?
Hmm, det är nog naturen. Det är så otroligt annorlunda, allting. Klimatet och så. Sen är folket otroligt mycket trevligare och de pratar med främlingar. Om man frågar någon hur de mår så svarar de verkligen hur man mår, inte bara ”okej”.
Det var genom daida som vi hamnade där, pappa skulle föreläsa för företagsledare om hur de kunde förbättra sin produktion och sånt…
Största skillnaden mellan Tanzania och Sverige (första du kommer o tänka på)?
Det är nog folket, att de är så mycket öppnare och trevligare. De är inte rädda för varandra som de är i Sverige…
Det du tycker är/var mest annorlunda (intrycket) från Sverige?
Återigen den allmänna synen på främlingar. En främling är bara en vän du inte lärt känna än. Den mentaliteten fanns överallt där. Då iaf, jag tror det är lite annorlunda nu. Tanzania är världens mest korrumperade land numera. När jag bodde där hade de precis fått el.
Är det någon gång du känner att du inte är som en typisk svensk?
Ja, ganska ofta. Men jag blir mer och mer svensk. Men jag gillar att ta på folk jag pratar med, det har jag fått från mamma, som är halvitalienska. Det är min teori iaf, för det känns som att i Italien så tar folk mer på varandra, de är inte rädda för beröring. Dessutom när jag är ute och äter så äter jag från folks tallrikar. Det vet jag inte vart det kommer från, men min mamma gör precis likadant, det kanske också är italienskt, eller slovakiskt, min mamma är även halvslovak. Men folk kan tycka det är lite jobbigt ibland.
Jag känner att jag är kärleksfull mot alla människor jag möter. Och många av mina närmaste vänner stör sig på det och tycker jag är oärlig, och inte menar det. Men det gör jag, det är sån jag är.
Hur tror du din uppväxt har påverkat dig?
Jag är inte rädd för människor, och för att ta kontakt med främmande människor. Det känns helt naturligt. Det har nästan blivit som en drog för mig att prata med folk jag inte känner, och lära känna nya människor. Kanske som en reaktion på att svenskar i allmänhet är så rädda för det. Det är ofta folk tycker jag är för påstridig, men de vänjer sig ganska snabbt.
Vad anser du vara din hemstad/land?
Där jag är just nu. Även om det är i min lägenhet i Göteborg, eller hos mina föräldrar eller hos en kompis i Lund. Jag känner mig alltid hemma.
Skulle du själv vilja leva ett sådant liv med en eventuell framtida familj?
Ja, jättegärna. Jag vill helst ha en partner från en annan kultur för att ytterligare spä på mina barns influenser. De kommer att bli så förvirrade…
Har du fått större eller mindre behov av en fast punkt/plats i tillvaron?
Mindre behov. Jag skulle inte bry mig om mina föräldrar flyttade till en annan stad t.ex., det är ändå mina föräldrar som räknas, och inte platsen. Själv har jag ingen fast punkt överhuvudtaget, och jag har inte känt änsålänge att det är något dåligt.
Har du fått andra värderingar angående utbildning?
Det tror jag inte. Jag har väl fått andra värderingar angående kunskap kanske. Att jag har sett så mycket har lett till att jag vill veta så mycket som möjligt om allt. Om jag träffar på ett nytt fenomen så vill jag alltid veta allt om det, om det så är en ny kultur, en ny bok eller en ny form av metall.
Kan man säga att du lever i två kulturer?
Nej, jag lever nog lite mittemellan allt. Jag har ingen riktig plats någonstans tror jag. Jag vill gärna vara en del av alla kulturer!
Har det påverkat dig att din mamma är Katolik på något sätt?
Bara på det sättet att det alltid funnits en tro på något i mitt hem. Men hon har inte på något sätt predikat om det eller försökt övertyga mig om någonting. Hon har alltid låtit oss ta våra egna vägar. Men det känns skönt att veta att hon tror på något, det känns som en bra trygghet i en persons liv.
Tror du att du ser på familj/vänner på ett annat sätt pga. din uppväxt? (Är det kanske mer eller mindre viktigt för dig)
Jag tror familj är lite mer viktigt för mig, eftersom vänner kommit och gått hela tiden och familjen är det enda som alltid funnits där. De har en så självklar plats i mitt liv och det kommer de alltid att ha. Vänner har jag väl lättare att byta ut eftersom jag är ganska van, så det är väldigt få som jag verkligen binder mig samman med, väldigt få som verkligen betyder något. Men de vet jag kommer att finnas med hela tiden.
Har du stött på fördomar om din uppväxt?
Nej, de flesta tycker det är intressant och vill höra mer.
Du hade ganska så lätt för att smälta in i nya klasser även om du hade en ganska så annorlunda bakgrund emot dina klasskamrater, tror du det beror på att du hade ett ganska typiskt ”svenskt” utseende? Eller finns det kanske någon annan anledning? Du var kanske lite exotisk för dem?
Jag har ju alltid varit ”den nya killen”. Men jag tror att jag hade ett väldigt stort plus av att ändå se svensk ut. Jag har ofta tänkt på att när jag kommer till ett nytt ställe så blir det stor uppmärksamhet kring mitt förflutna, men om en från Irak t.ex. sitter bredvid så är det ingen som frågar honom om hans uppväxt, fast jag vet att han nog är mycket mer spännande än mig. De har blivit ett så vanligt inslag i vårt samhälle, medan en svensk som flyttat runt så mycket är lite mer annorlunda.
Vad har du fått för värderingar från din mamma resp. pappa? Kunskap m.m.
Hmm, svårt att säga. Kanske att man inte ska binda upp sig vid en plats för mycket, utan att försöka se så mycket som möjligt under sitt liv. Båda två reste otroligt mycket innan de träffades. Och även efteråt. De har lärt mig att inte vara rädd för saker, utan välkomna allt nytt med öppna famnar. Och det tror jag är mycket viktigt, annars kommer man ingenstans.
Vad är ditt motto i livet?
Ta det lugnt, allt kommer att ordna sig!