Patrik

Jag måste få något att göra snart, annars blir jag galen. Är helt sjukt rastlös hela tiden. Var på Arvika i helgen. Jag och Emily skulle åka dit tillsammans på torsdagsmorgonen. Klockan åtta lämnade bussen Göteborg. Emily ringer och väcker mig halv åtta. Jag har inte ens packat. En bra start. Jag har ingen aning om hur, men jag hinner fram i tid, och det märkligaste av allt. Jag har inte glömt någonting. Har med både alkohol, mat och tält. Emily hade också försovit sig. Hon vaknade av sig själv vid sju. Och hon bor i Hjällbo, det tar en halvtimme för henne att komma till stan. Men helgen var väldigt trevlig. Mycket folk, roligt folk, tråkigt folk. Men framförallt snyggt folk. Överallt. Vart man än tittade på. Utan tröjor, utan byxor. Sen var det självklart bra band också. Men ingenting kunde ändå bli lika bra som Death Cab på Accelerator. Snodde en HB-dunk från några raggare från Orust. De var riktigt otrevliga, så det kändes bra.
Skulle åkt till Öland i tisdags men Pernilla blev sjuk så nu är jag i Tranås istället. Åker med mamma på fredag och sen kommer Pernilla och Martin på lördag. Hade väldigt trevligt igår. Såg en viss Niklas, det var lite konstigt.
Jag är fortfarande kär i Regina Spektor. Och Joakim är kär i sin Londonsnubbe. Jag är lite avundsjuk. De var på Tate i veckan. Jag vill verkligen dit och se Kandinsky utställningen. Jag älskar den mannen. Nu när man ska börja få månadslön kanske man har råd med sånt. Uuuh va läskigt. Heltidsjobb. Jag kommer ha massa pengar men ingen tid att spendera dem på. Jag kommer bli så tråkig.

Jag skriver jämt blogg. I huvudet. Jag funderar ut långa inlägg som jag ska skriva, men jag skriver dem aldrig. Det känns inte som att det behövs.
Sitter och kollar på Fame och kommer på hur mycket jag saknar att stå på scen. Eller göra något kreativt iallafall. Just nu gör jag ingenting. Det var skönt de första två veckorna. Men inte längre. Arvika på torsdag. Får hoppas att det hjälper. Vinet flödar...
Accelerator i onsdags. Efter Death Cab hade jag en känsla i kroppen. En känsla som lyfte upp mig. En känsla som fick mig att vilja vara någon annanstans. En känsla som gjorde att ingenting räckte till. Jag mådde bättre än jag mått på länge. Men samtidigt kände ett otroligt obehag att det inte varade för evigt. Jag ville bara vara där, framför scenen på trädgår'n, för evigt. Jag blev knäpp för att jag ansträngde mig så mycket. Sen föll allt och jag gick hem. Som vanligt.

Om jag hade haft en digitalkamera eller en sladd till min mobil hade ni sett en bild på ett handfat fyllt med avklippt hår. Under bilden hade det stått "Det här var inte det smartaste jag gjort". Sen hade ni sett en bild på den vackra göteborgsskärgården. Och avslutningsvis en bild på WoW. För det har tagit över mitt liv den senaste veckan. Tyvärr får ni inte se detta.
Ikväll är det iaf Acceleretor. Det kommer bli mäkta fint. Regina Spektor är det bästa som hänt mig på länge.