Patrik

Jag tror att de senaste blogginläggen lite speglar mitt liv just nu. De är ganska tråkiga och intetsägande, ingen passion, inget liv. Jag jobbar varje dag, och det tar mycket på krafterna, mycket mer än jag nånsin trodde. I måndags var det galet, riktigt galet. Precis som förr i tiden, med spontanalkohol, träffa folk, efterfester och galna lekar. Men dagen efter fick jag ta straffet, jag fick inte något vettigt gjort överhuvudtaget. Jag bara satt och tyckte synd om mig själv. Fan, jag vill inte bli vuxen än. Det finns så mycket kvar, det var så mycket mer jag ville göra. Jag ville gå ett år till på folkhögskola, jag ville flytta utomlands, börja fler konstiga utbildningar. Alltså, det är ju riktigt roligt jobbet, och jag trivs jättebra. Men det känns som att jag försakar något. Min chef sa igår att jag utvecklats jättemycket och blivit mycket mer effektiv och organiserad. Jag har blivit mindre spontan och tankspridd, det som utgjorde hela min personlighet tidigare. Jag kommer i tid till jobbet, vilket aldrig tidigare hänt. Jag tar tag i uppgifter så fort jag får dem, vilket verkligen aldrig hänt innan. Och jag känner ett ansvar.
Just nu skulle jag bara fylla en minibuss med folk, dra ner till öland, göra eld i öppna spisen och bara laga mat, dricka alkohol, spela spel och skratta i en vecka. Men jag har ett ansvar.


Det har blivit vinter nu, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det än. Det är kallt. Men det är det ju varje år, och jag har klarat mig hittils.

Nu måste jag jobba.