Patrik

Just nu händer det inte så mycket. Börjar jobba på måndag. Då sätter allt igång på riktigt. Jag vet inte riktigt om jag är beredd. Men jag blir väl tvungen att vara det.

Dessutom har jag blivit rädd för mig själv, eller mest rädd för vårt land. Att det bara är moderaterna som förstår att det behöver hända något i det politiska Sverige. Att vi inte kan stå kvar och stampa på samma ställe längre. Jag hörde herr Reinfeldt i Brunnsparken häromdagen där han sa (ungefär); "Nya Moderaterna kämpar mot nya, moderna sociala problem. Socialdemokraterna kämpar mot Moderatern".
Först blev jag förbannad och gick därifrån. Men framåt kvällen, efter en intressant diskussion med Johan, förstod jag hur rätt han hade, där han stod på sin lilla scen. Och då gick det upp för mig. Moderaterna har fattat grejen. Det som jag velat att gubbarna i MP skulle fatta för längesen, det som gjorde att gav upp hoppet för partipolitik. Vi måste sluta kämpa mot varandra, och istället arbeta med varandra. Fast det som är så jobbigt är att moderaterna inte riktigt kämpar mot samma sociala problem som jag vill. De kämpar för att ta bort förmögenhetsskatten. Jag ser inte riktigt det som ett socialt problem.
Men det är nästan så att jag vill se en borgerlig regering i höst, bara för att folk ska förstå vad som händer. Klyftor kommer öka, säkerhet och skyddsnät försvinner. Då, och först då, kommer ni inse hur bra ni har haft det. Och kom inte med massa skitsnack om att ni kommer få det bättre. För då tillhör ni det samhällsskiktet (jag säger inte samhällsklassen) i Sverige som redan har det bra. Och då tänker ni bara på er själva. Och sånt står jag inte ut med. Världen går under för att folk bara tänker på sig själva. Just i denna stund går världen under.